Äntligen har han kommit mitt Barnbarn...Så glad och en sån lättnad att han äntligen är på rätt sida! En månad för tidig men stor och lång ståtlig kille!

Lite resor fram och tillbaks men nu så kan man äntligen pusta ut!

Klockan 19.00..En punktlig kille som Vägde 3510 och är 51 cm lång...

Titta ett sån vacker liten skapelse. Troligen får dom komma hem till helgen så det är bara för Farmor att vänta och längta!

Ett Barnbarn

När barna blivit stora

finns en bonus man kan få

Att barnbarn ska bli till 

är värt att vänta på

Någon mer att hålla kär

som får en att behövas...

Men det är ett kärt besvär.

Ett liv som man får följa...

mer på avstånd denna gång.

Ett underbart kapitel

i livets följetång.

Så gärna vill man ge

det barnet helst vill ha

och stunderna tillsammans

känns alltid lika bra

Okänd  

Tänder ett ljus och sänder en extra tanke till min Älskade Kim´s på hans fem årsdag i Hundhimlen...Men tusen tankar går ännu till vår Foppa!

"Bara en hund",
finns det människor som säger.
Att säga "bara" om en varelse
som kommit mig så nära,
om en svans som slår i golvet
av glädje över att höra min röst,
om en nos som
förtroligt sticks i min hand,
om två ögon
som rymmer världar
av tillit och tillgivenhet.

Okänd

känd

( Valter på promenad rund Nordsjön igår! Första dan solen var framme på evigheter...Bilden är tagen med mobilen så kvaliten är därefter!)

Känslan av tomhet är så stor! Ett par dagar kändes det bättre men igår var det lika jobbigt som första dagarna. Gråter och gråter och känner mig så ensam. Dom dagarna som kändes lite bättre hade jag Wilmer här och jag var tvungen att försöka. Var ut och träffade lite folk och det lättar ju på lite. Vi tränar inte mycket just nu Valter och jag. Han har fått nått spår, däremot går vi mycket...Går och går och han är bättre än aldrig förr vet inte om det dagarna jag var ganska hård, eller om det är att jag inte orkar tjaffsa hela tiden. Hur som så är han riktigt trevlig att gå på promenad med. Mycket lös promenader och han är vid mig. Visst går han en bra bit före, men han tänker inte tanken att dra en repa. Kanske han också är lite "låg" för han har inte ätit lika bra som tidigare. Ratat gris öron så nått är det! Tycker lite synd om han att han är helt själv med mig nu, är ju inte den roligaste kanske. Försöker stundvis men är inte helhjärtat med, det känner jag ju och givetvis han med. Men det får va så ett tag för just nu har jag inte kraften, förhoppningsvis vänder det nångång...

Han fick en kväll, besök av Ziz och då va han inte deppad iallafall...Hans underbara flicka som dessutom luktade gudomligt för tillfället! 

Så små stunder av glädje har det trots allt funnis!

Skulle bara önska att jag slutade tänka på allt...Lobotomerad i några månader och slippa allt skit runt om som händer. För så är det ju en olycka kommer sällan ensam, även om jag fördagen inte ens orkar ta i det andra! 

Bort Bort Bort!

Jeanette

Utan för vårt fönster ter sig allt som vanligt. Känns konstigt! Men ingenting är längre som vanligt. Nått fattas och det är du!

Men vi kommer va tvungna att vänja oss med...

Att inte se dig, komma gående ler och långhalm med Tessan.

Att inte ha nån Collie som kommer inrusande för att ligga så nära, helst på och gärna innuti om det gått och bara mysa och låta högt av välbehag. Du kunde aldrig komma tillräckligt nära.

Att inte se en Collie i dörr öppningen med en strumpa, leksak eller nått annat vad du nu råkade få tag på...Titta vad jag hitta...Ska vi leka?

Att inte ha en skällande Collie komma rusande när vi skrattar...Ett skratt missade du aldrig!

Att inte ha nån som navlar på oss...Hund som människa spela ingen roll...Du älskade att visa din kärlek!

Att inte ha nån som segar efter på promenader för ditt livs passion...Dofter!

Men också Oron som funnits runt dig till och från. Varför du inte ätit, varför du kräkts, vikten mm...

Vi fick svaret på ordet Varför??? Hårt för oss...Skönt för dig! Vår älskade lilla Foppa!

Som tur är har jag min Valter! Han är nu min största stöttepelare. Som du var till mig, när din Mamma gick bort!

Kram Jeanette

Till vår ängel Foppa med Sonja Alden...

Jag fick låna en ängel

Angel

Länkar till låtar som vi tillängnar vårt allt!

Det gör så ont så jag nästan håller på att sprängas. Kan inte fatta att det är sant!!! Men till vår stora sorg är det ju så. Trodde man var lite förberedd när inga mediciner hjälpte, och hade nog tänkt tanken, även om det värsta när han bara fortsätte att kräkas. Men ett sånt besked går inte att förbereradas på! Går inte,Vill inte "Vi kan tyvärr inte hjälpa er längre!" Så smärtsamt, så fruktansvärt, så ledsamt! Går inte att beskriva i ord. Men att det var så illa att dom rekomendera att inte dra ut på det! Dom sa att han kommer innom kort sluta äta, vilket han redan gjort dan innan och samma dag! Det vart ett snabbt, smärtsamt avslut, men han höll humöret uppe in i det sista. Han försökte för vår skull. Vi fick en tid redan på fredag förmiddag! Tordagen var som i ett töcken, men alla hans nära var här och tog ett sista avsked. Det var precis som han visste att vi visste och inte behövde kämpa mer. Alla grät men han var lugn...

Valter och Foppa var väldigt mysiga med varandra vilket dom varit hela tiden. Men nu även sista tiden har dom legat på varandras tassar och och navlat och sovit huvud mot huvud...Nu efteråt kanske det var så att dom redan vetat vad som komma skall  och har hållit på att ta av sked. Foppa grät, vill inte tro att det att det var för han hade ont utan att han var ledsen att lämna oss. Valter var så svullensvullen i ögonen, bara springor att titta med...var det ett samanträffande...Nej, det kan tror inte tro! 

Fredagen kom och jag skulle kunnat gjort vad som helst för allt för att stanna tiden. Vi åkte upp till Tripphult och tog en sista promenad runt sjön tillsammans! Stundvis lekte dom och Valter höll sig hela tiden vid oss...inte en tanke att lämna oss! Presic innan vi åkte fick han Winerkorv, ostbågar och shebba kattmat...det gick ner! Hade tid 11, så jag var i upplösningstillstånd när vetrinärerna respektlöst lät oss sitta och vänta över en halv timma. Blev rädd att han skulle få kräkas det sista han skulle få göra. När det väl var dax, gick det lugnt och snabbt och han somna in värdigt och fint. Sen att vi var mer än ledsna tror jag han förtår!

Det gör ont! Men det är den smärta vi får bära för att han skulle få slippa. Det gör ont att han inte ens fick två hela år efter sin mor. Borde fått mer tid! Men nu blev det inte så. Ödet ville nått annat! Otroligt tacksam att vi fick den tid vi fick med hans otroliga värdighet och omvårdnad över oss...Han stora tröst i svåra stunder! Hans glädje! Hans humor! En vacker utsida med ett ännu vackrare inre. Men hans själ finns hos oss tillsammans med sin mor och Kim! Dom har det bra nu och dom har återförenats på en vackrare smärtfriare, lyckligare plats och jag vill tro att dom vakar över oss tills vi möts igen! Dom kommer också återförenas i en och samma grav på Franciskuslunden! Känns bra att för det är nått som hängt över mig länge att jag inte fått ner dom i jorden...Men nu så kommer dom förenas på ett ställe...Våra älskade allt!

Kram Jeanette

Det Gick Inte vägen med vår Älskade FOPPA! Elakartad cacner i hela magen...

Inte ens sju år fyllda, endast två år efter hans mor, gav dom han högst en månad. Hans goda humör håller han bara uppe för våran skull...

Så oerhört smärtsamt men vi väljer att låta han somna in idag!

Jeanette Tessan & Valter

Upp vad beträffande Valter! Promenad runt Kumla upp på stan och det tog inte alls lång tid innan han slutat streta och han är tittar bedjande om att få ett varsegod till att mer gå fritt och rastas. Stanna även till på stan och bara satt där, passerade hundar utan problem och utan ökad aktivitet...han titta det var allt. Det gick till och med så bra, så att vi på vägen hem stanna till i en park och fick ett litet lössläpp & bus med pinne. Därefter samlade jag hopp han igen för att forsätta hemåt. Till en början trodde han, att nu var det nog som vanligt igen och började dra igen men acceptera snabbt okey, lugnt och fint va det! Redan märkt att tungan inte hänger ner vid knäna efter en promenad på 11/2 tim som den gjort på en promenad här utanför på en kvart. Så kanske kanske, kommer detta att funka om jag bara kan hålla ut och inte ge efter för mina "tycka synd om känslor".

Imorgon kommer Carola och ska kolla på oss...Nu har jag ju lyckats bromsa "spiralens" själv men det kan nog va bra en då...

Själv var jag till Hallsberg på panik terapi. Men i går var det bara jobbigt tyckte jag, man skulle sitta och framkalla ångestkänslor genom att hyperventilera, hålla andan, kliva upp och ner på en stol osv...Nä det var inget för mig. Tog i mot så jag avbröt. Mycket prat om influensan också så jag mådde sämre när jag kom därifrån en innan. Fick massor med information om sjukdomen som gjorde att ångest & samanbrott låg nära igår. Känner mig verkligen jagad av döden. Inget annat kretsar i huvet. Sådant som borde va mer relevant försvinner så som tanken på Foppa...Detta ger i sin tur skuld och skam känslor. Nä jag måste nog känna mig besegrad av att tro jag kan leva och tänka normalt och sunt utan lyckopiller. Verkligen dax att söka hjälp innan jag hamnar i botten, känner igen symtomen, att jag varje morgon startar med en brännade känsla av tårar. Jag gråter inte, jag kan än så länge hålla det ifrån mig, men sorgen, paniken, maktlösheten finns där, inte av direkt nått specifikt utan bara av livet!

Kram Jeanette