Skulle inte bli nått hunderi, men kände att jag fick lite jädrar i nåda i mig. Så nu har jag tagit till drastiska åtgärder...Så igår vart det Cesars metod! Kort koppel, gick och gick gata upp och gata ner i stads trafik och i stadsmiljö inne i Örebro. Drog han stöp han sig själv, gick han lungt vid min sida vart det skönt för honom. Sa inget, varken beröm eller Fya...Det vart mer ett självbelönande och valet låg hos honom. Möten med hundar, cycklar & människor brydde jag mig inte om bara fortsatte och gå, redan när vi var mitt uppe på stan hade han varvat ner och gick förbi hundar cyklar bussar, med svansen i normal läge och INTE, bäst, vackrast, jag ska ta er, läget! Lugnt och fint! Han fick endast rastas på tillbaka vägen ett par grr och märkte att han även då mer strosade på och lukta lugnt och fint!

När vi kom hem gjorde jag lika dant...Gick och gick tills strypet börja lätta och han gav sig, då vart det rastning.

Vet att det ligger mycket skam och hat i den här metoden, men jag känner att jag inte har så mycket val utan drar i det sista halmstråt för att förhindra att han får en hjärtinfarkt innan han är tre. Så jag hoppas att jag nu står ut själv att föllfölja tills vi redit ut denna storm. Känns som det inte borde ta sån lång tid om jag INTE ger mig.

Efter stands promenaden körde vi lite lydnat i parken utan för mamma...Fullt fokus trots lekande barn och bollar hundar. Kanske jag vågar börja hoppas och tro igen!

Var hos mamma så gott som hela dan. Tessan kom dit och vi käka. När jag kom hem sen på kvällen ringde Su, så jag var dit och kolla in hennes nya boende och vi käka även gott där. Det vart en heldag!

Kram Jeanette