Till vår ängel Foppa med Sonja Alden...

Jag fick låna en ängel

Angel

Länkar till låtar som vi tillängnar vårt allt!

Det gör så ont så jag nästan håller på att sprängas. Kan inte fatta att det är sant!!! Men till vår stora sorg är det ju så. Trodde man var lite förberedd när inga mediciner hjälpte, och hade nog tänkt tanken, även om det värsta när han bara fortsätte att kräkas. Men ett sånt besked går inte att förbereradas på! Går inte,Vill inte "Vi kan tyvärr inte hjälpa er längre!" Så smärtsamt, så fruktansvärt, så ledsamt! Går inte att beskriva i ord. Men att det var så illa att dom rekomendera att inte dra ut på det! Dom sa att han kommer innom kort sluta äta, vilket han redan gjort dan innan och samma dag! Det vart ett snabbt, smärtsamt avslut, men han höll humöret uppe in i det sista. Han försökte för vår skull. Vi fick en tid redan på fredag förmiddag! Tordagen var som i ett töcken, men alla hans nära var här och tog ett sista avsked. Det var precis som han visste att vi visste och inte behövde kämpa mer. Alla grät men han var lugn...

Valter och Foppa var väldigt mysiga med varandra vilket dom varit hela tiden. Men nu även sista tiden har dom legat på varandras tassar och och navlat och sovit huvud mot huvud...Nu efteråt kanske det var så att dom redan vetat vad som komma skall  och har hållit på att ta av sked. Foppa grät, vill inte tro att det att det var för han hade ont utan att han var ledsen att lämna oss. Valter var så svullensvullen i ögonen, bara springor att titta med...var det ett samanträffande...Nej, det kan tror inte tro! 

Fredagen kom och jag skulle kunnat gjort vad som helst för allt för att stanna tiden. Vi åkte upp till Tripphult och tog en sista promenad runt sjön tillsammans! Stundvis lekte dom och Valter höll sig hela tiden vid oss...inte en tanke att lämna oss! Presic innan vi åkte fick han Winerkorv, ostbågar och shebba kattmat...det gick ner! Hade tid 11, så jag var i upplösningstillstånd när vetrinärerna respektlöst lät oss sitta och vänta över en halv timma. Blev rädd att han skulle få kräkas det sista han skulle få göra. När det väl var dax, gick det lugnt och snabbt och han somna in värdigt och fint. Sen att vi var mer än ledsna tror jag han förtår!

Det gör ont! Men det är den smärta vi får bära för att han skulle få slippa. Det gör ont att han inte ens fick två hela år efter sin mor. Borde fått mer tid! Men nu blev det inte så. Ödet ville nått annat! Otroligt tacksam att vi fick den tid vi fick med hans otroliga värdighet och omvårdnad över oss...Han stora tröst i svåra stunder! Hans glädje! Hans humor! En vacker utsida med ett ännu vackrare inre. Men hans själ finns hos oss tillsammans med sin mor och Kim! Dom har det bra nu och dom har återförenats på en vackrare smärtfriare, lyckligare plats och jag vill tro att dom vakar över oss tills vi möts igen! Dom kommer också återförenas i en och samma grav på Franciskuslunden! Känns bra att för det är nått som hängt över mig länge att jag inte fått ner dom i jorden...Men nu så kommer dom förenas på ett ställe...Våra älskade allt!

Kram Jeanette