Utan för vårt fönster ter sig allt som vanligt. Känns konstigt! Men ingenting är längre som vanligt. Nått fattas och det är du!

Men vi kommer va tvungna att vänja oss med...

Att inte se dig, komma gående ler och långhalm med Tessan.

Att inte ha nån Collie som kommer inrusande för att ligga så nära, helst på och gärna innuti om det gått och bara mysa och låta högt av välbehag. Du kunde aldrig komma tillräckligt nära.

Att inte se en Collie i dörr öppningen med en strumpa, leksak eller nått annat vad du nu råkade få tag på...Titta vad jag hitta...Ska vi leka?

Att inte ha en skällande Collie komma rusande när vi skrattar...Ett skratt missade du aldrig!

Att inte ha nån som navlar på oss...Hund som människa spela ingen roll...Du älskade att visa din kärlek!

Att inte ha nån som segar efter på promenader för ditt livs passion...Dofter!

Men också Oron som funnits runt dig till och från. Varför du inte ätit, varför du kräkts, vikten mm...

Vi fick svaret på ordet Varför??? Hårt för oss...Skönt för dig! Vår älskade lilla Foppa!

Som tur är har jag min Valter! Han är nu min största stöttepelare. Som du var till mig, när din Mamma gick bort!

Kram Jeanette