Upp vad beträffande Valter! Promenad runt Kumla upp på stan och det tog inte alls lång tid innan han slutat streta och han är tittar bedjande om att få ett varsegod till att mer gå fritt och rastas. Stanna även till på stan och bara satt där, passerade hundar utan problem och utan ökad aktivitet...han titta det var allt. Det gick till och med så bra, så att vi på vägen hem stanna till i en park och fick ett litet lössläpp & bus med pinne. Därefter samlade jag hopp han igen för att forsätta hemåt. Till en början trodde han, att nu var det nog som vanligt igen och började dra igen men acceptera snabbt okey, lugnt och fint va det! Redan märkt att tungan inte hänger ner vid knäna efter en promenad på 11/2 tim som den gjort på en promenad här utanför på en kvart. Så kanske kanske, kommer detta att funka om jag bara kan hålla ut och inte ge efter för mina "tycka synd om känslor".

Imorgon kommer Carola och ska kolla på oss...Nu har jag ju lyckats bromsa "spiralens" själv men det kan nog va bra en då...

Själv var jag till Hallsberg på panik terapi. Men i går var det bara jobbigt tyckte jag, man skulle sitta och framkalla ångestkänslor genom att hyperventilera, hålla andan, kliva upp och ner på en stol osv...Nä det var inget för mig. Tog i mot så jag avbröt. Mycket prat om influensan också så jag mådde sämre när jag kom därifrån en innan. Fick massor med information om sjukdomen som gjorde att ångest & samanbrott låg nära igår. Känner mig verkligen jagad av döden. Inget annat kretsar i huvet. Sådant som borde va mer relevant försvinner så som tanken på Foppa...Detta ger i sin tur skuld och skam känslor. Nä jag måste nog känna mig besegrad av att tro jag kan leva och tänka normalt och sunt utan lyckopiller. Verkligen dax att söka hjälp innan jag hamnar i botten, känner igen symtomen, att jag varje morgon startar med en brännade känsla av tårar. Jag gråter inte, jag kan än så länge hålla det ifrån mig, men sorgen, paniken, maktlösheten finns där, inte av direkt nått specifikt utan bara av livet!

Kram Jeanette