Igår va en jobbigare dag än vanligt! Sol ute men sorg i sinnet! Till en början av dagen var jag fortfarande väldans upprörd o arg inuti...Men med dagen ersattes den med stor ledsamhet, sorg, hjälplöshet och katastroftankar...

Bestämde mig för att inte lägga nån tid på Valter för dagen. Så han fick nöja sig med enbart nödvändiga rundor trots det vackra vädret. Vilket isig gav upphov till dåligt samvet. Men besviken och upprörd fortfarnde över vad som hänt, skulle det ändå inte leda till nått bra.

Jag försökte leva ett "hundfritt" liv genom att åka i väg själv på nått...

Men det är lättare sagt än gjort det också! Vad gjorde jag innan??? Alla mina andra hundar jag haft har levt mitt liv, men nu har det ersatts över att jag lever Valters.

Tankarna sprutar som en högtryckstvätt i huvudet!

Skulle även försöka klä mig i nått annat än hundkläder och märkte då att även de enda jeansen jag inte hade vuxit ur, inte gick på dom heller. Det gjorde en ännu lyckligare.

Åkte iväg till Marieberg och inhandla ett par! Hela livet känns ångest just nu och ångest fick jag också över mitt handlade. Jag har ju igentligen inte råd, men försökte övertala mig själv att jag var värd dom. Vanliga byxor kan ju va bra att ha ändå! Så jag ryckte snabbt bort lapparna, så nu är det som det är och jag är inte byxlös iallfall. Nått annat vart det faktist inte under hela dagen förutom ännu mera tankar tankar tankar...

Till kvällen börja jag ändå kunna sortera alla dom och fick hjälp med uppmuntrande ord på vägen av dom som sett oss under vår resans gång. Att öppna ögonen och se hur långt vi verkligen har kommit...Tusen tack till alla er!

Det har ju inte alltid vart en lätt resa, men vilka framsteg...

Så som han var häromdan var han ju på varje promenad förut...På varje cycklist, på varje bil, på varje hund...

Och dom fruktade bilresorna när han jämt var fram i framsätet hos mig och skällde ut allt i dess väg... Allt detta är ju faktist ett minne blott idag!

Ja, det är väll sånt jag ska försöka se mer av! Vart vi varit och vart vi kommit! Så med mycket arbete och ännu mer kärt besvär, kanske bitarna som är kvar också en dag blir ett minne blott...Vem vet, vem vet!

Nu gäller bara att komma på hur? Ligga lite lågt ett tag, låta tankarna samlas ihop och redas ut. Hur gick jag till väga, vad som funkade och inte...för just nu i stundens hetta är jag blockad!

Så några planer förutom en besiktning på bilen och hjälpa Bettan med sitt nya boende till kvälla har vi inte! Kanske ändå det blir en sväng till grusgropen i blåberga så han åtminstonde får rusa av...Länge sen nu! Vi får se vad jag känner för // Jeanette