Har svårt att känna förtröstan och att inte oroas! Men jag måste! Hjälper varken mig eller Valter att sitta med alla katastof tankar! Svårt, men ska ändå fösöka tro att det nu kommer bli bra! Kvälls rundan i går va explotionsartad, fick han inte och göra nr 2. Är som han tar in vartenda liten intryck och allt bli kaos och totalt ohanterlig. Väl hemma låg han bara, inte en min för att svara på Texas alla lekinviter...Nej det här är inte min kille :(

Kan bara hoppas och tro att pencelin värkar snabbt eftersom han nu inte gått så länge innan man fatta vad som var i görningen. Får känna förtröstan till det!

Blir helt handlingsförlamad när nått sånt här händer, men ska göra ett försök att ta tag i mina vardags syslor ändå. Försöka göra det bästa av det sämsta helt enkelt! Frustrerad blir jag på mig själv att jag tar åt mig av att att folk alltid tror att jag inbillas, men jag känner min hund och får försöka släppa också!

Så idag va tanken för en spårdag! Men tänker hoppa det och försöka ta tag i hemmet som jag ännu inte kommit till...Göra det trivsamt för att sen ta tag i mig själv! Var till svärdottern i går och klippte mig och goa med Luddis. Så när jag fått fint här hemma ska jag försöka göra en lite renovering på mig själv med annan hårfärg! Brukar ju kunna kännas lite upplyftande!

Så för att inte dröna bort hela morgonen när min energi är som bäst, så får jag nog sätta lite fart nu!

// Jeanette