Men trots den diagnosen känner jag en förtröstan och en sån lättnadad! Han inte är "galen" och jag är inte "inbillningssjuk"! Utan han är riktigt sjuk och har det precis så jobbigt som min magkänsla sagt!

If godkände kontraströnken. Så igår vart det en heldag på Strömsholm! På vägen dit kändes det som att åka mot sin egen avrättning. Så mycket spänning och mycket jobbig dag för både mig och Valter. Tack gode gud fick jag sällskap av Sussie och slapp våndas i ensamhet! Och hur konstigt det än kan låta, så var det det här svaret jag hoppats på. Men tvekan fanns givetvis eftersom avsaknaden av de vanliga symtomerna, som nack ont och feber aldrig påvisats. Ibland har han verkat febrig men har ändå inte visat temp högre än normal. Så att välja mellan va Hjärntumör. Vilket dom visserligen sagt va mycket ovanligt på en så ung...Men man kunde ju inte va säker och en sån hade ju vart obotbar! Eller sa fanns att välja mellan att inte hitta nått alls. Ännu hemskare, iallfall för mig! Då hade vi vart på ruta ett och hans liv hade enbart vilat i min händer!

Så nu är den gnagande fruktansvärda ovissheten över och vi har en diagnos som förhoppningsvis går att behandlas! Så nu tar vi nya tag och ber för att det bara kan bli bättre! Tänker vägra tro nått annat tills motsattsen bevisas!

Han är nu satt på dubbel styrka och dubbel dos än normalt av ett annat pencelin (Vetromoxin 450g) och därefter vad jag kan förstå ska cortison sättas in!

Inatt har också årets första snö kommit så ut och njut gott folk. Vi vilar och får fösöka se det goda innefrån. Valter provade allafall att lägga sig i den och vila inatt, när han i släpptes ut för en kiss då han bara yra och var ännu lite drogad.

Stackars plutten! Men så glad att han är här hos mig!

Så snälla, hjälp oss be för bot och bättring! Han måste få bli frisk nu!

Ha det gott /Jeanette & Valter